Det är söndagen den andra advent 1962 och vi har bjudit ner Arne och Margareta på adventskaffe. Dom bodde i lägenheten över oss i kyrkskolan och var bland de första som vi lärde känna och började umgås med när vi kom som nyinflyttade till Veddige. Arne var folkhögskolelärare och dessutom lite av en uppfinnare och entreprenör. Han tog bl a. patent på en räknesticka för addition och subtraktion som gick upp till talet trettio, samt en omvandlingsmall för matematiska måttenheter tillverkad i ett kartongmaterial. Omvandlingsmallen hade utstansade luckor som var anpassade till rutsystemet i skolans räknehäften. Genom att exempelvis lägga mallen över ett nertecknat längdmått i räknehäftet kunde man på så vis avläsa de olika längdenheternas relationer, hur många cm det går på en dm osv. Arne, som var inspirerad av Carl Malmsten och dåtidens danska möbelarkitekter, var också en hängiven konstruktör av olika träprodukter. Dessa egenhändigt ritade föremål, som golvlampor, kryddkvarnar och förvaringsburkar, lät han tillverka i en träverkstad i boråstrakten. Och allt tillverkades i teak. Teak var ett mycket populärt träslag på femtio- och sextiotalet, bl a. tack vare sin slitstyrka, men också för sin exotiska och mörkbruna färg, vilken stod i kontrast till de ljusa nordiska träslagen. Med jämna mellanrum levererade träverkstaden ett antal produkter som därpå skulle oljas in med linolja, vilket gjordes i ett litet utrymme på kyrkskolans vind och som jag då och då fick hjälpa Arne med. Arne var skojfrisk, kunde stämma upp i en sång rätt var det var och hade alltid något på gång.
Margareta som var klasslärare i folkskolan var betydligt återhållsammare och eftertänksam i sin framtoning. Hon var alltid snäll, men ingav en viss respekt, vilket gjorde att man skärpte till sig om man någon gång fick vara uppe hos henne då föräldrarna var upptagna någon kväll. Minns att jag vid ett sådant tillfälle fick lära mig Sydamerikas länder och huvudstäder av henne eftersom hon just då hade ett prov om Sydamerikas länder att rätta.
Med sin bakgrund som lärare på folkhögskolor hade Arne och Margareta en hel del kontakter med gamla elever som kom på besök då och då. Det var också så jag för första gången i mitt då femåriga liv kom att träffa en färgad människa. Minns än idag då jag oförhappandes mötte Fred i farstun och vilken chockartad upplevelse det var för mig och att jag sprang in till mamma i köket storgråtande. Men Fred bara skrattade. Någon dag senare åkte hela familjen till Småland ihop med Fred och Arne och Margareta i deras volkswagen. Då var blygheten och den överrumplande upplevelsen som bortblåst. Fem vuxna och två barn i en liten bubbla på dåtidens dammiga grusvägar på väg mot Nybro. Ungefär halvvägs komna i trakten av Ljungby fick Arne ett stenskott så att vindrutan förvandlades till en ogenomskinlig mjölkliknande vägg förutom en liten rund del av vindrutan strax ovanför ratten som klarade sig. Omständigheter som innebar att Arne fick inta en något hopkrupen körställning bakom ratten för att kunna se ut resten av resan.
Det var också genom Arne vi lärde känna familjen Hallberg, eftersom Arne var Roland Hallbergs morbror.