Barnpsykologen Bruno Bettelheim lär ha sagt att det som formar en persons utveckling och intellekt grundläggs under de sju första åren. Mycket beror på var och när man föds och vilka omständigheter som råder. Jag tillhör barnaskaran som föddes på femtiotalet och som uppfostrades av en föräldrageneration, vilken upplevt ett andra världskrig inpå knutarna. Ett krig med förödande mänskliga konsekvenser. Omständigheter som otvivelaktigt påverkat femtiotalisternas uppväxtmiljö och fostran på olika vis.
Femtiotalisterna framställs ofta som återhållsamma, sparsamma och som en bortglömd generation, men beskrivs också som ”den röda generationen”, då våra väljarsympatier alltid legat mycket längre ut till vänster än hos övriga generationer, enligt Statistiska Centralbyrån.
Vissa menar att detta går att spåra i en politisk medvetenhet som kom att forma femtiotalisterna under sent sextiotal och tidigt sjuttiotal. Så kan det säkert ligga till. Gemenskap och kollektiva mellanmänskliga ideal var i blickfånget och läraryrket var fortfarande ett attraktivt och välbetalt yrke med status. Utöver ovanstående sakförhållanden kom som sagt skola och utbildningsmiljöer att utgöra en för mig betydande omständighet under uppväxten som förmodligen inte går att kringgå. Detta allt sedan pappa Göran lämnade fabriksgolvet 1957 för studier på St. Sigfrids folkhögskola, Kronoberg och påföljande år flyttade med familjen till västkusten och Veddige, där en tjänst som slöjdlärare med tjänstebostad i gamla Kyrkskolan väntade.