Här sitter min farmor, Syster Nanny Viktoria Fager, född Nilsson. Hon föddes 1889 och var yngst i syskonskaran som bestod av åtta barn. I sina anteckningar som farmor har efterlämnat berättar hon om sin uppväxt och hur det var att gå i skolan i slutet av 1800-talet. Hon gick tre år i småskolan och fyra år i folkskolan. Skolan låg i Knivingaryd, drygt två och en halv kilometer från hemmet i Hinsaryd och till skolan tog man sig till fots. Vi hade en fjärdingsväg till skolan. I rusk och solsken fick vi gå. På fötterna hade hon tjocka hemstickade strumpor och träskor. Träskor var bra för fötterna höll sig torra om det var blött väglag. Men en dag råkade hon spräcka sin ena träsko. Det var en tidig vårdag och snön låg kvar. Eftersom hon var rädd om sina strumpor, som hennes mor hade stickat, gick hon hem barfota. Dagen efter i skolan skvallrade en av hennes klasskamrater för lärarinnan om att hon hade gått hem barfota dagen innan varpå lärarinnan gav henne en ordentlig örfil utan att fråga varför. I sina anteckningar skriver Nanny att denna händelse sårade henne djupt. Dels kamratens skvaller, men särskilt lärarinnans fysiska tilltag utan att ens förhöra sig om bakomliggande omständigheter. Dåtidens skola var auktoritär och lärarna stränga. Bestraffningar av olika slag som att stå i skamvrån eller få sig en hurring, var inte ovanliga. Varje litet felsteg skulle straffas. Men i skamvrån var jag aldrig någon gång.
Skolmaten fick man stå för själv. Matsäckskorgarna innehöll mjölk och smörgås, ibland med något pålägg och ett kokt ägg. I skolan förvarades den medhavda maten i ett litet krypin i anslutning till lärarens kök. På vintern intogs matsäcken inomhus i skolsalen och frampå vårkanten om solen sken utomhus mot skolans vägg. Minnet av skolmåltiderna satt i livet ut och Nanny skriver att det alltjämt smakar skola då hon intar en smörgås med ett glas kall mjölk.
Nanny hade det lätt för sig i skolan, men skriver att det var synd om kamraterna som inte förstod decimalbråk och allmänna bråk. Men, fortsätter hon, det var också synd om de stackars lärarna som skulle lära dumma ungar som inte förstod något av de olika räknesätten.
När prästen delade ut Nannys slutbetyg efter folkskolans fjärde och sista år hade hon tre betyg med utmärkt beröm godkänt och godkänt och med nöje godkänt jämt fördelat i de resterande. Nanny, som inte behövde skämmas över sina betyg, skriver att hon helst hade velat läsa vidare i den frivilliga fortsättningsskolan. Jag hade önskat få gå i den skolan, men var för fattig. Man måste betala böcker och allting själv. Nanny var nu inne på sitt fjortonde år och någon fortsättningsskola blev det alltså inte. Däremot stundade konfirmationen, vilken fungerade som markör för starten på vuxenlivet på den här tiden om man inte hade råd att studera.
Ja, så gick det till konfirmationen. Jag fick låna en ny svart klänning av min syster Anna. Så var den saken ordnad. Silkesschalett köpte mor av en bofröken (?) på Alsterbro. Hon hade haft den själv vid sin konfirmation. Hatt fick inte förekomma för det var högmod. Annars hade det varit mycket billigare. Det var tre flickor som hade hatt. Vi konfirmerades den 10 maj 1903. Ja, nu var man stor och skulle ut för att tjäna mat och kläder.